Göteborgsposten – 14 juli 1870, sida 1

staurationen vid passage du Havre. Olyckan var att hr Plantat ej kunde bedöma det. Han var ännu mera betryckt än på morgonen, och det skulle ha varit honom omöjligt att förtära en enda bit. Om han ändock vetat nagot om sin ledssgares planer! Men polisagenten var ogenomtränglig, gifvande ständigt samma svar på alla fredsdomarens frågor: — Öfverlemns allt åt mig, lita på mig. Visserligen var hr Plantats förtroende stort, men ju mer han funderade, desto mer tycktes honom detta försök att draga Tremorel undan rättvisan farligt, svårt, nästan otänkbart. Han aufäktades af de pinsammaste tvifvel. Det var hans lif som stod på spel, ty han hade svurit att ej öfverlefva förlusten af Laurence, sedan hon blef tvingad att inför full rätt bekänna både sin vanära och sin kärlek för Hector. Hr Lecoq försökte muntra upp sin kamrat, han ville förmå honom åtminstone förtära litet soppa och ett glas gammelt Bordeaux; snart insåg han gagnlösheten af sina försök i denna riktning och tog sitt parti att äta ensam. Han var mycket bekymrad, men aldrig hade ovissheten om ett eftersträfvadt måls vinnande betagit honom aptiten. Han at långsamt och grundligt samt tömde sin butelj Löoville. Emellertid hade qvällen inbrutit och uppassarne började tända lamporna. Smaningom troppade gästerna af, hr Plantat och Lecoq voro snart nästan ensamna. — Är det ej snart tid till handling? frågade den gamle fredsdomaren försigtigt.