Göteborgsposten – 13 juli 1870, sida 2

Hr Lecoqs ansigte som dittills burit ett temligen bekymmerfullt uttryck, erhöll nu ett uttryck af den lifligaste glädje. Han erfor samma slags högmod som en fältherre, hvilken ser de kombinationer lyckas, hvilka böra bereda fiendens undergång. Han tillät sig slå den gamle fredsdomaren på axeln och uttalade det enda ordet: — Fångad! ... Men Palot skakade på hufvudet. — Det är ej säkert, sade han. — Hvarföre det? — Ni kan väl tänka er, min herre, att då jag fått veta adressen och hade tid på mig så gick jag för att taga stället, det vill säga det lilla hotellet i betraktande. — Nå än sedan? — Den som hyr det heter visserligen Wilson, men det är ej originalet till porträttet det är jag säker på. Fredsdomaren gjorde en åtbörd uttryckande gäckad förhoppning, men hr Lecoq fällde ej modet så hastigt. — Huru kunde du skaffa dig detaljer? frågade han. — Jag talade med en domestik. — Olycklige! utropade hr Plantat, ni har kanhända uppväckt misstankar! — Hvad det beträffar, sade hr Lecoq, kan jag svara: nej; Palot är min elev. Förklara dig, min gosse. — Jo, sedan hotellet, boningen var känd, sade jag till mig så här: Här är visserligen buren, men låtom oss se om fogeln är derinne, Men huru bära mig åt? Lyckligtvis hade jag rå mig en lonisdor; utan att tvoka släppte