Han visste ej bestämdt hvem den person var som frågade honom, men han hade väder af att det var någon mera betydande polisagent. Derföre blef han alldeles icke öfverraskad öfver att se denne herre lika bra som han sjelf känna till rummen i huset och utan tvekan öppna dörren till det betecknade kabinettat. I detta rum suto tiv personer i olika drägter, sysselsatta med att dricka och spela kort. Vid hr Lecoqs och fredsdomarens inträde reste de sig vördnadsfullt och de som hade sina hufvudbonader qvar på hufvudet aftogo dem. — Godt, hr Job, sade polisagenten till den som tycktes vara truppens chef, ni är punktlig, jag är nöjd. Era sex man äro allt hvad jag behöfver, då jag här ser mina tre kommissionärer från morgonen. Hr Job bugade sig, lycklig öfver att ha gjort en herre till nöjes, som ej slösade med sina bifallsbetygelser. — Ni skola vänta mig här ytterligare en minut, återtog hr Lecoq, mina instruktioner skola bero af den rapport jag får höra. Han vände sig derefter till sina utskickade. — Hvilken af er har lyckats? frågade han. — Jag, min herre, svarade en storväxt ung man med blekt ansigte och små mustacher, en riktig typ af parisaren. — Ännu en gång du, Palot! Min gosse, du har bestämdt tur. Följ mig in i sidokabinettet, men säg först åt värden att gifva oss en butelj och vaka öfver att ingen kommer och stör oss. bpefallningarne voro snart åtlydda, och sedan hr Lecog