Göteborgsposten – 12 juli 1870, sida 1

honom då hon såg honom, lockande af honom så mycket penningar som möjligt och önskande att alla möjliga olyckor måtte drabba honom. Långt ifrån att brista ut i tårar, brast Jenny Fancy ut i ett rått gapskratt. — Det är rätt åt Trmorel, sade kon; hvarföre öfvergaf han mig? Det var rätt åt henne också ... — Huru! åt henne också? — Ja bevars. Hvorför bedrog hon sin man, en så utmärkt man som han var? Det är hon som tagit Hector ifrån mig. En gift qvinna! Hector är en eländig usling, jag har alltid sagt det. — Uppriktigt sagdt var det äfven min åsigt. När en man uppför sig som Tremorel uppfört sig mot er, är hans dom fälld. — Ja, är det ej sannt? — Jo visst. Också är jag ej förvånad öfver hvad han gjort. Ty ni skall veta att det minsta af hans brott är att ha mördat sin hustru. Har han ej äfven försökt att kasta skulden för detta mord på en annan? — Det förvånar mig ej. — Han anklogar en stackars sate som är lika oskyldig som ni och jag, och som dock kanhända skall bli dömd till döden derföre att han ej kan säga hvar han tillbragte natten mellan Onsdagen och Thorsdagen. Hr Lecoq hade yttrat dessa ord i en lätt ton, men med en beräknad långsamhet för att riktigt kunna bedöma det intryck de skulle frambringa på Fancy. Verkan deraf var så förskräcklig att hon vacklade.