Göteborgsposten – 11 juli 1870, sida 2

— Ni skämtar. — För ingen del. Och låt mig begagna detta tillfälle för att säga er, att hon är en mycket hederlig ung flicka. — Verkligen! — Som jag säger. Föreställ er att hon var skyldig mig 480 francs sedan mer än två år. Som ni väl kan tänka er satte jag denna fordran på vinstoch förlustkontot och tänkte ej mer derpå. Men i förgår kommer min Fancy helt prydlig in till mig och säger: Jag har fått ett arf, m:me Charman, jag har penningar och kommer för att betala er. Och hon skämtade ej, hon hade sin portmonnä full af bankonoter, och jag fick hvarenda skilling som jag skulle ha. bå polisagenten ej svarade ett ord, tillade hon i en ton af djupaste öfvertygelse och med en suck: — Ack hvilken god, värdig tlicka! vid modehandlerskans förklaring hade hr Lecoq och fredsdomaren vexlat en plötslig blick. Samma tanke hade uppstått hos dem båda. Det af miss Fancy omnämnda arfvet, alla dessa bankonoter måste vara priset för nägon stor tjenst som hon gjort Tremorel. Polisagenten ville emellertid ha mera bestämda underrättelser. — Hurudan var denna flickas ställning före detta arf? frågade han. — Ack, min herre, förtviflad! Alltsedan hennes grefse lemnade henne har hon varit alldeles på förfall. En person som jag förr såg så elegant. Men när en qvinna har bjertesorger, så vet ni hur det är! Allt som hon egde