Göteborgsposten – 11 juli 1870, sida 2

Det ser sannerligen oroande ut, ehuru man ännu fasthåller vid hoppet om, att äfven den nu hotande stormen, framkallad af den spanska tronföljdsfrågan, skall komma att afböjas. Det vigtigaste är, att Frankrike och Preussen här stå midtemot hvarandra, båda färdiga att frammana ett nytt och våldsamt krig. Frankrike kan omöjligen vara en lugn och overksam åskådare till det preussiska schackdraget i Spanien, utan att afstå från sin hittills innehafda inflytelserika roll i Europa — och något sådant vill hvarken dess herrskare, dess regering eller dess folk. Man behöfver blott kasta en blick på den franska pressen, för att se huru vidrig blotta tanken derpå forefaller densamma. Constitutionel, som står i omedelbar förbindelse med franska utrikesministeriet, innehåller i sin andra upplaga för den 4 d:s en ny uppsats i frågan, i hvilken bladet erinrar om de obestämda rykten, som redan i Oktober 1868 (omedelbart efter drottning Isabellas afsättning) voro utbredda rörande det hemliga understöd, som upproret erhållit från Preussen, och uppmanar Frankrike att vara på sin post. Pays förklarar rent ut, att Frankrike aldrig bör tillåta, att en hohenzollernsk furste bestiger Spaniens won. Frangais, ett at venstra centerns organer, menar, att Frankrike ej kan medgifva, att Preussen nu tillvällar sig den roll i Europa, som det tyska kejsardömet spelade i torna dagar. Moniteur hotar icke, men förutsäger, att den spanska oppositionens olika elementer, carlister, isabellister och republikaner, snart skola vara eniga om att gemensamt bekämpa den nye tronkandidaten. Äfven Patrieuttalar den förhoppning, att spanjorerna skola motsätta sig den nordtyske prinsens val. Man kan ej heller undra öfver denna den franska pressens lidelsefullhet. Tronföljdsfrågan visar sig neml. allt bestämdare ha utvecklats, Frankrikes herrskare ooh regering ovetande genom en intrig af Prim, i hvilken Bismarck naturligtvis har del, ty för honom måste det vara kärt att få fast fot i det södra Europa. Det påstås tillochmed, att man i Paris ända tills sistlidne Fredag ej hade den ringaste reda på saken. Men det väckte någon undran, att en mängd chiffertelegrammer vexlades mellan Madrid och Tyskland, hvarför man sökte läsa dem, hvilket äfven lyckades. Utrikesministern hertig de Gramont underrättades derom, och han begaf sig till St. Cloud, der han hade en konferens med kejsaren, hvarifrån han begaf sig till spanska sändebudet Olozaga, som dock ej var hemma och icke stod att träffa. Man tyckes genast hafva vändt sig till spanska regeringen, som naturligtvis ej brådskat med svaromåls atgifvande, men medgifvit att underhandlingar om tronföljden inledts med prinsen af Hohenzollern, som emottagit anbudet. Oaktadt de naturligtvis gjorda ifriga tramställningarne, synes spanska regeringen ha fattat sitt beslut. Ett ministerråd har bållits i Madrid, hvilket förklarat sig officielt antaga prinsens kandidatur och beslutat inkalla cortes till ett extrasammanträde d. 27 d:e, tör att d. 1 Aug. votera öfver densamma. Ja, regeringen har tillochmed redan låtit till cortes permanenta utskott öfverlemna prinsens officiela skrifvelse om, att han är sinnad ötvertaga Spaniens krona, om representationens val faller på honom. På nya framställningar, som af Frankrike gjorts, har spanska regeringen svarat undvikande, hvarför franska regeringen hotat med att afbryta den diplomatiska förbindelsen med Madrid, ifall man der skulle fasthålla vid prinsens af Hohenzollern kandidatur. Det är icke gerna troligt, att prinsen skulle vågat att så öppet och ceremonielt emottaga kronoandudet, om han icke på förhand erhållit hufvudmannens för sin slägt, konungens af Preussen bifall dertill. Frankrike har således skäl att vara på sin vakt. Den preussiska politikens ledare brukar handla snabbt osh intaga sin position, medan hans motståndare ännu debattera. Våren 1866 dök, som bekant, furst Carl af Rumenien plötsligt upp i Bucharest, medan det ötriga Europa ännu diskuterade obestämda rykten om furst Cusas blifvande efterföljare. Det skulle ej heller strida mot, hvad man hittills upplefvat, om ett telegram en vacker dag berättade, att prinsen af Hohenzollern befann sig på väg till Madrid. De preussiska tidningarne säga naturligtvis, att konung Wilhelm ännu icke lemnat sitt bifall till prinsens af Hohenzollern kandidatur. Det är väl icke heller troligt, att han skall officielt asgifva det, förrän de spanska cortes talat och anstält sitt val. Men om detta val utfaller till förmån för prinsen, så är det mer än sannolikt, att konung Wilhelm ej skall lägga något hinder i vägen för saken. Bismarcks organ Nordd. alig. Zeit. säger neml., att frågan helt och hållet beror af det beslut, cortes komma att fatta. Tyskland, som anser Spanien vara en i alla sielfafängiocfat Från Utlandet.