Göteborgsposten – 11 juli 1870, sida 2

— ——— Hon tog redan ett steg mot dörren, men polisagenten hejdade henne. — Änou ett ord, tillade han; så snart ni finner alt samtalet är börjadt mellan denna flicka och mig, så haf godheten gå och se till era arbeterskor i verkstaden. Hvad jag har att säga kan ej det ringaste intressera er. — Skull ske, min herre. — Men intet förräderi, förstår ni. Jag känner till detder lilla kabinettet vid er sängkammare, der man kan höra hvartenda ord som säges här. Bodmamsellen öppnade salongsdörren, det hördes ett frasande af siden, och miss Jenny Fancy visade sig i all sin prakt. Ack! hon var ej mer samma vackra parisiska som fordom. Ett enda år hade plöjt fåror i hennes ansigte och utan förskoning låtit denna bräckliga skönhet vissna, liksom en alltför het sommar låter blommorna vissna. Hon var ej mer än tjugo år, och det fordrades ett skarpt öga för att kunna upptäcka att hon en gång varit förtjusande. Ty hon syntes gammal som lasten, hennes trötta drag och magra händer vittnade om det oordentliga lif hon förde, hennes af mörka ringar omgifna ögon voro rödsprängda, hennes mun hade ett uttryck af slapphet och hennes förr så klangfulla röst hade blifvit hes af absinth och obscena slagdängor. (Forts.)