Göteborgsposten – 11 juli 1870, sida 1

före att hans liqvidationsanspräk är obehörigt, utan derföre att en allmän benägenhet råder mot honorerandet af kronans gamla skulder, ehuru sådana borde betraktas såsom hedersskulder, och det är icke otroligt att häradshöfd. Beckman, såsom Stettins fullmäktig, blir noterad såsom opatriotisk. Dagens Nyheter har visat sig misslynt med den frihet jag tagit mig att karakterisera dess korrespondenser från Petersburg såsom jollriga. Jag erkänner villigt att de icke kunnat bli bättre, men jag vågar påstå, att då den tidningsköpande allmänheten ytterst bekostar dessa korrespondenters resor, så har hon full rättighet att fordra af en politisk tidning — ty det vill ju Dagens Nyheter också vara — något annat och bättre än barnsligheter. Då samma tidning icke är belåten med mina bref till Göteborgs-Posten, så forefaller det besynnerligt att Dag. Nyh. så ofta meddelar aftryck ur samma bref, icke alltid angifvande hvarifrån de tagits. Äfven en annan tidning, Rerikes Allehanda, har bhfvit ond för mina yttranden om den från Örebro utgångna agitationen mot näringsfriheten. Han tyckes vara okunnig om denna agitation, men det bevisar ju att ban ej foljer med händelserna på platsen? Så mycket vet han dock, att inom Örebro handtverksförening finnas många som anse den närvarande näringslagstistningen förderflig; men ör en sådan bristfällighet hos själsförmögenheterna, bör menniskan knappast klandras — men hvarföre har då icke han användt sina normalt utvecklade för att reparera de andras bristfälliga själstörmögenheter? Vidare antyder han att Orebro-agitationen mot näringsfriheten afser att i sinom tid öfva en tryckning på stadens riksdagsman (hu!) och möjligen dessförinnan genom öfverenskommelse vid ett stort möte i Stockholm eller Örebro så bereda, att tryckningen samtidigt må utöfvas emot en mängd andra riksdagsman från städerna. Han är således i verkligheten icke så obekant med agitationen, som han låtsar vara. Han framhåller att jag bör inse Åatt Nerikes Allehandas redaktör, som tillika är den i första hand åsyftade riksdagsmannen, icke kan vara i tilltalle att för närvarande känna, än mindre offentligen bemöta det orikvga hvad i en sådan skritvelse (tryckningen?) kan blifva framstäldt. — Nej, det inser jag alldeles icke, ty jag antager listarligt är det ingalunda, om redaktören-riksdagsmannen, med leuning at det som han känner, helt enkelt okulle säga: Högt aktade handtverkare! I hafven fått den der saken om baktoten. 1 torstän den ej. Det skydd som I ettersträtven för edra yrken, kan omöjligt ernås med mindre än att samma skydd beviljas andra yrkesidkare, och töljden skulle blitva en allmän fördyrning både af de råvaror som I torädlen, af de verktyg som I begagnen och af de lefnadsmedel som I förtären. Sköten edra yrken med itver, men sudda ej bort er vd på en dum agitation, ty den lyckas ej. En sådan föreläsning skulle bestämdt gora mycket godt, åtminstone på de bristiällga sjalstörmögenheternas innehatvare. Det tager sig mer än komiskt ut då den annars så modige redaktören-riksdagsmannen nu ordar om Fandra tidningsrsdaktioner, som icke äro bundne af samma personliga granulagenhetshänsyn — som han. Är det så sarligt att i det frisinnade Örebro töra ett frimodigt språk för näringsfriheten? Eller har tryckningen redan börjat? Är redan en katvel anbringad i munnen på redaktören af Nerikes Allehanda, så att han af personliga grannlagenhetshänsyn ej vågar mucka mot valmannen-handtverkarue när de gitvit sin vilja tillkänna, huru rasande den än är? Sedan han med stor pathos utropat ett ve! ötver den förmätne som lyfter armen mot frihetens gudinna, får jag veta att hans svar till mig är så pass öppet och fullständigt, som det under nuvarande förhållanden kan lemnas. — 1 Orebro måte frihetens gudinna icke vara bofast. Göran.