Göteborgsposten – 8 juli 1870, sida 2

Tremerel och Laurence i visshet: jag bröt förseglingen till Sauvresys berättelse. — Ocn ni begagnade er ej af den? — Jag häpnade öfver att jag så kunnat missbruka ett förtroende. För öfrigt, hade jag väl rättighet att omintetgora hämnden för denne olycklige man som låtit döda sig för utt hämnas? — Men ni återlemnade denua angifvelse till madame Sauvresy ? — Det är sannt, men Berthe hade en obestämd aning om det öde som väntade henne. Knappt fjorton dagar före brottet kom hon och anförtrodde mig sin mans manuskript, hvilket hon kompletterat. Jag borde bryta sigillet och läsa det i händelse hon skulle dö en våldsam död. — Huru kommer det sig då, hr fredsdomare, att ni ej talat utan låtit mig söka och tveka... — Jug älskar Laurence, min herre, och att öfverlemna Tremorel hade varit att mellan henne och mig kusta upp en oöfverstiglig klyfta. Polisagenten bugade sig. — För tusan! tänkte han, Orcivals fredsdomare är sannerligen lika slug som jag. Nåväl! jag tycker om honom och skall lemna honom en handräckning som han ej väutar sig. Hr Plantat brann af begär att fråga hr Lecoq, att få af honom veta det medel hvarigenom han tänkte hindra rättegång och rädda Lanrence. Han vågade det ej. Polisegenten stod stödd mot sin byrå med blicken irrande i rymden. Han höll en blyertspenna i handen