Göteborgsposten – 8 juli 1870, sida 1

— Var öfvertygad, stammade hr Plantat förlägen, att jag ej ville... — Jo, min herre, jo, ni ville betala mig. Åh, neka ej dertill. Hvarföre er juda mig penningar? Hvad skäl har ni att anse mig till den grad låg, att man skulle kunna köpa mina tjenster? Ni är således lika dan som de andra, som ej kunna göra sig ett begrepp om hvad en man i min ställning är! Om jag ville bli rik, rikare än ni, hr fredsdomare, skulle jag bli det inom fjorton dagar. Anar ni då ej att jag har i mina händer femtio personers heder och lif? Tror ni att jag säger allt hvad jag vet? Jag har här — och han slog sig för pannan — tjugo hemligheter som jag i morgon kunde sälja, om jag ville för hundratusen francs stycket och man skulle gifva mig det utan att pruta. Han var förtörnad, man kunde se det, men under hans vrede märkte man en viss tröstlös undergifvenhet. Många gånger hade hun fått afböja dylika anbud. — Skulle ni, fortfor han, bekämpa en sedan århundraden tillbaka fastrotad fördom, skulle ni säga att en polisagent kan vara tio gånger mera hederlig än hvilken köpman eller notarie som helst, emedan han har tio gånger så många frestelser, utan att draga någon nytta af sin redlighet — skulle ni säga detta skulle man skratta er upp i ansigtet. Jag kan i morgon ostraffadt, utan fruktan, samla ihop en million åtminstone. Hvem tackar mig för att jag ej gör det? Jag har mitt samvete, det är sannt, men en smula konsideration skulle ej misshaga mig. Då det skulle vara så lätt för mig att missbruka hvad jag