Göteborgsposten – 8 juli 1870, sida 1

vet, hvad man blifvit tvingad att anförtro mig eller hvad jag sjelf kommit öfver, är det kanhända någon förtjenst att ej missbruka det. Men ändå om i morgon den förstkommande — en ruinerad bankir, en köpman som begått falsk cession, en industririddare, en notarie som syclar på börsen — skulle finna sig nödsakod utt stiga boulevarden uppför vid min sida, skulle han tro sig vara komprometterad. En polis, si done! ÅTrösta dig, sade Tabaret, min mästare och vän till mig, de der personernas förakt är blott en annan form för fruktan. Hr Plantat var bestört. Huru, han, en gammal domare, finkänslig, full af försigtighet och klokhet, hade kunnat begå en så oerhörd dumhet? lan hade grymt sårat denne man som var så vänskapligt stämd emot honom och af hvilken han hade allt att vänta! — Vare det långt ifrån mig, min herre, började han, att ha hyst den förolämpande atsigt ni tillskrifser mig. Ni har misstagit er på en af dessa fraser utan bestämd betydelse som man låter undfalla sig utan att tänka på och som ej ha någon vigt. Hr Lecoq lugnade sig. — Må vara. Som jag mer än andra är utsatt för förolämpningar, torde ni förlåta om jag är misstänksam. Låtom oss lemna detta ämne, som är pinsamt, och återvända till grefve de Tremorel. Fredsdomaren tvekade om han skulle våga åter börja tala om sina planer. — Jag har endast att vänta på ert beslut, sade han. — Jag vill ej dölja för er, svarade polisagenten, att