Från Utlandet. Vi hafva för dagen en ganska pikant tilldragelse att omförmäla från Frankrike. Den qvicka tidningen ÅFigaro hade neml. med anledning af lord Clarendons död berättat, hurusom prins Ludvig Napoleon en gång i Loadon, år 1847, lånat af den engelske statsmannen 500, 000 fres och återbetalt dem till honom ett är efter statsstrecket. Den nyblifne kejsaren ville då lägga räntorna will kapitalet, men lord Clarendon afböjde detta med anmärkningen, att ett passande tillfälle nog skulle komma. Och verkligen har afslutandet af det för England så fördelaktiga handelstördraget ej inneburit, menar bladet, något annat än betalandet af den innestående räntan till lord Clarendon. Detta angrepp träffade kejsaren, som såg sitt eget verk, frihandelns införande, fördt tillbaka till så småaktigt personliga motiver, på hans sårbaraste punkt. Nog af, allmänna åklagaren trodde sig böra inskrida. 1 anedning häraf har ÅFigaro, som hittills under den nya regimen arbetat för regeringen, uppsagt vänskapen med denna och öfvergått till de oförsonliga. Denna nya omsadling har bladet ådagalagt med att, samma dag som lagstiftande församlingen skulle företaga trå gan om tillåtelse för de orlåanska prinsarne alt återvända till Frankrike, utfärda en skrifvelse till kejsaren, såsom inledning till en historia om landsflykten från Ham hvari det tager afsked med regeringsluften. Denna blidragelse gör åtskilligt väsen af sig på boulevarderna, der den kan betecknas såsom en verklig tragikomedi. Orleanisterna vinna i denne qvickhetens bågskytt en inga lunda föraktlig bundsförvandt. I Paris har man fortsatt processen mot medlemmarne af den internationala arbetareföreningen. Nästan alla de åtalade försvarade sig sjelfva. Så äfven Aorial, hvars utsago gjorde ett starkt intryck. Han yttrade bl a: Då vi förenade oss, uppfyllde vi blott en at statsötverhufvudet uttalad önskan, då detsamma vid sista utställningen sade: IIvad som skall öfverlefva utställningen, det är en anda af allmän försoning; det är broderlighetens närmare åtdragna band; det skall vara uppgilvandet af en hel forntid af nationala villfarelser, fördomar och nationalt hatt. Vår förening daterar sig ifrån denna dag. Vi ha således blott uppfyllt en länge uttalad önskan. Man påstår, att vi utgöra en medelpunkt för agitationer, att vi framkalla strikes. Nej! vi ha aldrig gjort detta; vi endast reglera dem, hvilket är något helt annat. Veten j, hvarför vi icke vilja framkalla vågon strike? Jo. vi vilja icke pitiga oss det tunga ansvaret för en sådan. Då jig var medlem at Arbe tareföreningarnes 10 1. Såg jag fatuga arbetare, som hade fyra el er tem barn; eu gång indragna i striken, buro de etter hand allt sitt bohag till pantläneinrättungen. Slutligen mträdde det djupaste elände. Och hvad mera? Man har ej något bröd qvar och man stjäl. Man måste vara bland arbetarne, iör att se, hvad som der försiggår. Jag känner en sattig daglönare; en dag sade verkmästaren till honom: Kramer, vill ni arbeta vid hyfvelmaskinen: Det var en ny maskin, som skulle glätta ut jern. Han gick belåten till arbetet och tänkte endast på förhöjningen af lönen. Han greps af maskinen, som slet bort hans ena arm. Fabrikanten vägrade att betala någon skadesersättning. Verkmästaren påstod, att han ej gifvit befallningen, och domstolarne beviljade ingenting. Den stackars Kramer måste hyra sig ett positiv, för hvilket han har att betala 2 fres pr dag, fastän han ofta knappast förtjenar 3 fres. Ni talade i går om ocker, hr generalprokurator! Är detta icke ocker? När jag möter mia stackars kamrat, omgifven af sina fyra eller fem barn, på garan och trycker hans hand, komma tårar i mina ögon. Begriper ni detta? Några månader senare dog fabrikanten, och enkan gaf åt sångaren Faure 500 fres för att han skulle sjunga ett requiem vid hennes mans dödsmessa. Vi tänkte helt ofrivilligt, att hon skulle gjort bättre, om hon skänkt dem till den stympade positivspelaren. Och derför, mina her