Göteborgsposten – 7 juli 1870, sida 2

— Usarföro då denna fasa för rättegången? — Emedan ... — Är ni vän af familjen, håller ni så mycket på det stora namnet, som han skall smutsa och inviga åt vanhedern? — Nej, men jag oroar mig för Laurence, min herre; jag kan ej upphöra att tänka på henne. — Men hon är ej medbrottsling, hon är okunnig om att hennes älskare mördat sin hustru. — I verkligheten, atertog hr Plantat, är Laurence oskyldig. Laurence är endast offret för en förhatlig bof. Det är ickedestomindre sannt, att hon skall bli grymmare straffad än han. Om Tremorel blir förd inför assisdomstolen, skall hon synas vid hans sida som vittne om ej som anklagad. Och hvem vet om man ej skall gå ända derhän att misstänka hennes uppgifter? Man skall göra sig den frågan om hon verkligen ej haft kännedom om mordplanen, om hon ej gifvit uppmuntran till densamma. Berthe var hennes rival, hon borde hata henne. Som instruktionsdomare skulle jag ej tveka, jag skulle inbegripa Laurence i min anklagelse. — Med min och er tillhjelp, min herre, skall hon segerrikt bevisa att hon varit okunnig om allt, att hon blifvit skamligt bedragen. — Må vara! Men ändock skall hon vara vanärad, för alltid förlorad! Måste hon ej synas inför domstolen, besvara presidentens frågor, berätta offentligt sin skam och sina olyckor? Fordras det ej att hon säger hvar, när och i hvad afseende hon varit felaktig; att hon upprepar sin