Göteborgsposten – 7 juli 1870, sida 2

förförares ord, att hon upyräknar de möten hon haft med honom? Kan ni förklara huru hon kunnat underkasta sig att tillkännagifva sitt sjelfmord med risk att låta hela sin familj dö af sorg? Nej, är det icke så? Hon skall nödgas förklara hvilka hotelser eller hvilka löften ha förmått henne gå in på denna rysliga id, som helt säkert ej leder sitt ursprung från henne. Slutligen är det värsta af allt, att hon skall nödsakas erkänna sin kärlek för Tremorel. — Nej svarade polisagenten, låtom oss ej öfverdrifvo. Ni vet lika väl som jag att rättvisan har oändligt ötverseende med oskyldiga, hvilkas namn blir komprometteradt i sådana här slags affärer. — Ötrerseende! Kan väl rä.tvisan visa det när hon vill med den dumma offentlighet man nu för tiden ger åt ransakningarne? Ni kan röra domrarnes hjertan, det vet jag väl; kan ni äfven beseka femtio tidningsskrifvare, som alltsedan brottet i Valfeuillu blef kändt hvässa sina pennor och laga sitt papper i ordning? Äro ej tidningarne alltid på spaning efter hvad som kan pikera och väcka hopens nyfikenhet? Tror ni val att de för att behaga oss skola med tystnad skola förbigå de skandalösa debatter som jag fruktar och åt hvilka den brottsliges stora namn och ställning gifva en omätlig dragningskraft? Innefattar ej denna rättegång alla de vilkor som tillförsäkra en brottmålshistoria intresse? Ah! ingenting fattas deri, hvarken äktenskapsbrott, gift, hämnd eller mord. (Forts.)