Göteborgsposten – 7 juli 1870, sida 1

vän, snart blef hon som en dotter för mig. Utan tvifvel älskade jag henne redan den tiden, men jag erkände det ej för mig sjelf, jag förstod mig ej sjelf rätt. Hon var så ung och jag var redan hvithårig! Jag försökte öfvertyga mig stt min kärlek var en fars kärlek och det var som far hon behandlade mig. Ahl! hvem kan tlja de lyckliga timmar jag tillbragte med att lyssna till hennes naiva förtroenden? Då jag såg henne springa i mina allåor, plundra de blommor jag uppdrog åt henne, ödelägga mina drifbänkar, var jag lycklig, jag tyckte lifvet vara en herrlig Guds gåfva. Min dröm var då att följa henne i lifvet, jag tyckte om att tänka mig henne gift med en hederlig man som gjorde henne lycklig, och jag skulle bli hustruns vän efter att ha varit den unga flickans förtrogne. Om jag sysselsatte mig med min förmögenhet, som är ansenlig, var det emedan jag tänkte på hennes blifvande barn, det var dem jag skulle rikta. Arma, arma Laurence! Hr Lecoq tycktes ej befinna sig väl i sin fåtölj, han rörde sig hit och dit, han pustade, han höll sin näsduk framför sitt ansigte med fara att skafva bort sminket. Sanna förhållandet är att han var långt mera upprörd än han ville låta påskina. — En dag, fortfor hr Plantat, talade min vän Courtois med mig om sin dotters giftermål med grefve de Tråmorel. Den dagen mätte jag djupet af min kärlek. Jag kände en bitter smärta som är omöjlig att beskrifva. Det ver som en brand, hvilken länge rufvat och som plötsligt, då man öppnar ett fönster, bryter ut och förtär allt. Att vara en gubbe och älska ett barn! Jag trodde att jag