Den gamle fredsdomaren satt tyst och sorgsen afgifvande blott enstaka svar. Han sökte hemta mod för ott tala och skred inom sig mot den barnsliga egenkärlek som i sista ögonblicket höll honom tillbaka. Han trodde ej då han begaf sig dit att han skul!e tveka. Han hade sagt för sig sjelf: Så fort jag trädt inom dörren skall jag förklara mig-. Men han erfor den egendomliga blyghet som förvirrar en gammal man, hvilken är tvungen att bekänna sina svagheter för en ung man, och som drifver rodnaden upp i hans panna. Fruktade han väl det löjliga? Nej. Hans passion var för öfrigt öfver all sarkasm och alla ironiska småleenden. Och hvad riskerade han? Ingenting. Hade ej den polisagent åt hvilken han ej vågade anförtro sina hemliga tankar redan anat dem? Hade han ej förstått att läsa i hans själ redan från första ögonblicket och hade han ej sedermera frånryckt honom en bekännelse ? Sädana reflexioner gjorde han, då en ringning hördes. — Min herre, kom Janouille och sade, en agent från Corbeil vid namn Goulard begär att få tala med er. Bör jag öppna för honom? — Ja och låt honom komma hit in. Man hörde gnisslandet af riglarne och låsen, straxt derefter inträdde Goulard i matsalen. Hr Dominis gunstling hade påtagit sina bästa kläder och såg helt respektabel ut. — Hvad f.n vill du här? frågade hr Lecoq häftigt, och hvem har tillåtit sig gifva dig min adress? — Min herre, svarade Goulard, synbart förvirrad öf