Göteborgsposten – 6 juli 1870, sida 2

det nödvändiga. I går under undersökningen stoppade jag i min ficka tre af grefvens fotografikort. Denna morgon har jag skaffat mig en förteckning öfver alla möbelhandlare i Paris, jag har deras namn och adress på tre listor. I denna stund ha tre af mitt folk hvarochen sin lista och sitt fotografikort, de gå från tapissör till tapissör frågande: Är det ni som är denne herres tapissör: Om någon af i dem svarar ja, så ha vi vår man. — Ja, vi ha honom! upprepade hr Plantat blek af sinnesrörelse. — Vi få ej ännu sjuuga segersånger! Det kan hända att Hector haft den försigtigheten att ej i egen person gå till tapissören. I detta fall äro vi långt ifrån målet. Men nej! han kan ej ha varit så försigtig ... Hr Lecoq tvärtystnade för tred:e gången; Janouille gläntade på dörren och yttrade med sin basröst: — Bordet är dukadt! Men hr Plantat var ej hungrig och det var ej möjligt för honom att tvinga sig att äta. Han kunde ej tänka på något annat än det förslag han ämnade framställa för Lecoq och han erfor denna plågsamma beklämning som föregår utförandet af en handling, för hvilken man ej utan motvilja bestämmar sig. Polisageoten, som liksom alla mycket rörliga personer har en förträfflig aptit, försökte förgäfves att muntra sin gäst; förgäfves fyllde han hans glas med ett utsökt Bordeauxvin, en present af en bankir, hvars kassör han återfunnit, sedan denne rymt till Briässel med sin principals kassa.