Göteborgsposten – 6 juli 1870, sida 1

för min näsa. I Frankrike, min herre, har polisen emot sig ej endast skarkarne, utan äfven hederligt folk. — Åh! hr Lecoq! ... — Jo, jag vidhåller min åsigt. Om i morgon en af mitt folk kommer till er i Orcival och säger: Hr Plantat, ni ger gästfrihet åt den värste bland brottslingar, utlemna honom åt mig, om ni behagar; hvad skall ni svara? Jag vet ej. Men ni skall göra invänningar, och om det är möjligt för er skall ni hjelpa den uslingen att fly. Ni vilja att vi skola tvätta samhällslinnet rent åt er, men ni rodna för era tvätterskor. Hvarje gång hr Lecoq kommer in på detta kapitel blir han het. På samma gång han vet med sig att han gjort samhället omätliga tjenster, har han en känsla af att vara sedd öfver axeln som gör honom ursinnig. I det ögonblick han var som mest lifvad kom han lyckligtvis att vanda ögonen mot naldyuan. Han tystuade tvärt. — För tusan! utorast han, jag glömde Hector. Hr Plautat, som nodsakades afhöra polisagentens bittra utgjutelser, hade deremot ej ett enda ögonblick glömt mördaren och Laurences förförare. — Ni säger, yttrade han, att det är i Paris som vi böra söka Tremorel? — Och jag sade sannt, hr fredsdomare, svarade hr Lecoq i lugnare top. Jag har kommit till den öfvertygelsen att det är här i staden, kanhända ett par gator ifrån oss, kanhända i närmaste hus som våra båda flyktingar äro dolda. Men låtom oss fortsätta våra sannolikhetsberäkningar.