Göteborgsposten – 4 juli 1870, sida 3

Ilvarjehanda. Afventyrlig färd. En person från Strömstads-orten, som i något ärende varit å Hede och bl. a. köpt sig en gris, som han hade i en säck liggande i kärran råkade under vägen ut för äfventyr, som kunnat blitva ganska vadliga för honom sjelf, Strömstads tidning tör i Onsdegs beskrifver uen ifrågavarande resan på följande sätt: Det var natten etter en af de få dagar för någon tid sedan under hvilka det hade varit riktigt varmt, dock vilja vi lemna osagdt huruvida värmen ensamt, eller om denna i förening med någon sorts inhändigadt eldsvatten, förorsakade att vår man på attonqvisten kände sig något tung i hufvudet, nog af, den jemna skakningen, och om man så vill åsynen af de präktiga sädesoch klöfverfält vår man passerade (han är sjelf jordbrukare), gjorde att han så småningom invaggades i Morfei armar och drömde om — guld och gröna skogar. Var drömmen benaglig så stördes den dock på ett oangenämt sätt af ett gallt skrik, ätföljdt afgrymtningar; vår man uppvaknar, gnuggar sig i ögonen och linner att hans fyrfotade ressallskap fallit ur kärran och på det mest högljudda sätt protesterar emot att blifva qvarlemnad ensam på landsvägen och dertill fängslad i en säck. Naturligen förbarmade vår man sig öfver srisen och tog honom åter till sig i kärran hvarpå resan fortsattes. Efter en stund inslumrade dock resenären åter, måhända resenärerna, och brunte rådde sig sjelf. Som vi förut yttrat hade dagen varit varm och man kan derför ej förtänka att brunte vid passerandet af en vattenpuss fann denna förledande och beslöt sig, arven han, att förskaffa sig något till bästa, tärkt och gjordt: brunte som kände sig fri, gjorde sig ej brådtom, funderade förmodlisen en stund öfver huru olika lotterna äro delade här i verlden, får så se att vid kanten af landsvägen växer det herrligaste gräs; det vattnar sig i munnen på honom, han kan ej heller nu motstå, utan vänder om och gör sig ett godt mål. Ju längre han framskrider, desto närmare kommer ena hjulet diket, och rätt som det är ned i detsamma, dock utan att kärran vältar. Den starka lutningen åt ena sidan gör emellertid att vår man känner sin ställning obehaglig, vaknar till hälften och med ett tag i ena tygeln ger brunte en uppmaning att återvända till släta landsvägen och ej spatsera i dikena. Emellertid, då han hunnit få sömnen ur ögonen sinner han sig åter på väg till Hede i stället för Strömstad och förmodligen med en ed öfver bruntes dumhet vänder han honom åter mot hemmet. Ått hafva god sömn är bra då man är hemma och tiden derför är inne, men icke så då man är ute på resa, det fick vår man erfara. Han kunde dock icke länge emotstå, utan föll ånyo i sömn. Denna sista tupplur kunde dock lätteligen hafva blifvit hans allra sista, om ej lyckan denna natt varit honom särde les bevågen. Brunte blef naturligtvis ånyo lemnad på egen hand, att sköta sig bäst han kunde och som han just nu passerade ett ställe hvarest hans egare ofta brukade taga in och brunte få sig lite till bästa så vek han af vägen, säkerligen i förhoppning att så äfven nu skulle blifva fallet. Det bar sig dock ej bättre än att vid passerandet at en grind kärran vältade öfver ända och såväl brunte som hans körsven, med sin fyrfotade reskamrat, låg der i gröngräset. Nu blef vår man fullt vaken i en hast, — —