Göteborgsposten – 4 juli 1870, sida 2

Från Utlandet. Den diskussion som den 30 Juni egde rum i Frankrikes lagstiftande församling om armåekontingentens belopp för innev. år var särdeles liflig. Garnier-Pages uppträdde först och förde vensterns talan samt fordrade förminskning af den aktiva armn och förkortning i tjenstetiden, kortligen sagdt: afväpning. Frankrike var icke hotadt af någon flentlig makt och behöfde ej heller frukta för någon sådan — detta var i korthet summan af hans tal. Krigsministern, general Le Boeuf, ingick på regeringens vägnar i svaromål härpå. Dessa fordringars tillfredsställande — sade han — vore icke förenlig med omtanken för landets försvar. Frankrike har en politisk mission att uppfylla i Europa och det går dertör icke an, att dess arme erhåller endast en sådan storlek, som de neutrala staternas härar pläga hafva. För öfrigt hade regeringen genom nedsättningen af årets kontingent från 100,000 till 90,000 gitvit åt andra europeiska makter föredömet af afväpniug. Ingen af dem hade likväl följt exemplet; Preussen t. ex. utskrifver i år liksom i fjol 95,000 man. Emellertid hade Frankrikes regering genom den ofvan omtalta reduktionen gifvit ett vittnesbörd om sitt fredliga sinnelag. Läagre än nu skett tordes den ej gå. Thiers uppträdde efter Le Boeuf och understödde regeringen. Verldsfreden upprätthålles just derigenom att Frankrike är tillbörligen rustadt. Österrike hade besegrats derigenom att det otörsigtigtvis förminskat sin krigsbudget, och Thiers besvor derför sina landsmän att, med minne om Österrikes öde, i denua fråga handla som goda fosterlandsvänner. Etter honom tog Jules Favre till ordet för att understödja Garnier-Pags. Han fordrade att af regeringen erhålla meddelanden om den politik som i utrikesangelägenheter af densamma töljes. Den nya armåeorganisationen hvilar på oriktiga grunder och nationalgardet borde åter införas. — Favre bemöttes emellertid till en början af Thiers, som ånyo upptradde i ämnet. Visserligen, medgaf denne, är i Frankrike någon full frihet för den enskilde icke uppnådd, men något är likväl vunnet. Hvad den yttre politiken beträffar, så har den nuv. regeringen tillvägabragt tvenne vigtiga vilkor för freden: landets tredliga sinnelag och krigsmaktens styrka. Då härt ll lägges att Preussen måste visa sig fredligt, såvidt det skall kunna hoppas att draga Sydtyskland till sig, så måste för ögonblicket freden anses betryggad. Nu erhöll Ollivier ordet: Regeringen hyser ingen fruktan. Freden har aldrig varit mera tryggad än nu. Här föreligger intet spörjsmål, som är egnadt att sätta passionerna