skydd samt besvor honom om att få följa med, öfvertygal att om han finge tjenstgöra under en så utmärkt man, skulle äfven han bli en skicklig poliskarl .Hr Locoq hade stor svårighet att bli honom qvitt. Slutligen befann han sig ensam på gatan med den gamle fredsdomaron. — Det är sent, sade hr Plantat till honcm, det skulle vara mig särdeles angenämt om ni ännu en gång ville dela min enkla måltid och mottaga min från hjertat gående gästvänskap? — Det är verkligen med stor ledsnad, mia herre, som jag måste vägra er, svarade hr Lecoq, men jag bör vara i Paris denna afton. — Det är så, ser ni, återtog fredsdomaren med tvekan, det är så... att jag gerna skulle vilja tala med cr rörande en person... — Rörande m:ll Courtois, eller hur? — Jo, jag har ett förslag, och om ni ville hjelpa mig... Hr Lecoq tryckte med värma hr Plantats händer. — Jag känner er sedan några få timmar tillbaka, min herre, sade han, och dock hyser jag lika stor tillgifvenhet för er som om jag vore ea gammal vän till er. Allt som stär i mensklig makt att göra för att vara er angenäm eller nyttig skall jag göra. — Men hvar skall jag få träffa er, ty i deg väntar man mig i Orcival? — Nåväl! i morgon biftada klockam nio hemma hos mig, rue Montmartre n:o ....