Åter äro vi inne på Resan utföre, utföre mot den kulna hösten, den kalla vintern. Snart skola sommarens herrliga dagar ha slytt sin kos, snart blommorna ha fallit för skördemannens lie eller nattfrostens isiga andedrägt, snart träden ha fällt sina stolta kronor och deras för höststormarne kringhvirflande, fvissnade blad vara den enda, sorgliga påminnelsen om de glädjens flyktiga sekunder, som naturen i sin sommarfägring skänkt oss. På samma sätt erinrar oss redan nu de på gathörnen qvarsittande fragmenterna af affischerna från den senaste, oförgätliga dramatiska sejouren om de njutningar, hvilka den i sitt slag fulländade konsten nyligen skänkte oss. Vi kunna, försjunkna i melankoliska betraktelser, stanna vid ett sådant sorgligt minnesmärke, der vi om ock i afbruten form kunna få se våra hågkomster klädda i ord, kanske så här: Ett glas — thE — Elisabeth — Lika mot — gubbarne — Fäklaren — utföre — skrinet — bägaren — Piccolet — är inte — Din nästas — systrar. Det behöfves icke mera, resten kunna