Göteborgsposten – 1 juli 1870, sida 2

Det föll honom in att alla dessa menniskor gjorde narr af honom, att man hade lagt ut en snara för honom och att han fallit deri. Han trodde att hans svar förvärrat hans belägenhet. Han greps af förtviflan. — Ah! utropade han i det han vände sig till hr Lecoq, ni har bedragit mig; ni vet ingenting, ni har kommit fram med osanningar för att tå fram sanningen. Jag har varit enfaldig nog att svara er och ni vänder alla mina ord mot mig. — Huru! börjar du ånyo bli vanvettig? — Nej, men jag ser klart, och ni skall ej få något mera ur mig. Nu, min herre, skulle jag förr dö än säga er ett ord vidare. Polisagenten sökte lugna honom, han tillade med idiotisk envishet. — Jag är för öfrigt lika slug som ni, jag har ej sagt er annat äu osanningar. Det var fåfängt som hr Lecoq försökte få Guespin alt säga något mera; äfven hr Domini försökte i sin ordning att få honom att tala, men förgäfves. På alla frågor svarade han blott: — Jag vet ej. Polisagenten blef slutligen otålig. — Jag hade trott dig vara en förståndig karl, men du är ett dumhufvud. Du tror att vi ej veta något? Hör på: Den afton då madame Denis bröllopp egde rum, just då du var i ordning att afresa med dina kamrater, sedan du lånat tjugo francs af kammartjenaren, kallade din husbonde dig till sig: Etfter att ha uppmanat dig till den s