Göteborgsposten – 1 juli 1870, sida 2

döljas under den lugna ytan af vårt samhällslif. För ett ögonblick hade ingen sett klart i denna väfnad af passioner och nedrigheter. Småningom hade det blifvit upplysning. Sanniogen gick ut ur mörkret, upplysaude den förskräckliga verkligheten. Trömorels brostslighet blef obestridlig, Bertauds och Guespins oskuld framlyste. Instruktionsdomarens sista tvifvel skingrades som dimman för solen. Sanningen att säga erfor han cen viss smärta öfver att ha behandlat polisagenten så illa. Åtminstone försökte han så godt han kunde reparera det förtlutna. — Ni är en skicklig man, min herre, sade han till Lecoq. Utan att tala om ert skarpsinne, hvilket är i högsta grad öfverraskande, var det förhör ni höll ett mästerstycke i sitt slag. Mottag derföre mina lyckönskningar, oberäknadt mitt löfte att utverka en belöning åt er hos era chefer. Polisagenten sänkte helt oskyldigt blicken vid detta beröm. Han betraktade ömt den fula qviunan på dosan och yttrade utan tvifvel till henne: — Ändtligen, min söta, gör man oss rättvisa; denne stränge domare, som så mycket afskyr den institution, hvars förnämsta prydnad vi äro, säger oss komplimanger; han erkänner och prisar våra tjenster. Högt svarade han: — Min herre, jag räknar mig till godo endast hälften af ert beröm; tillåt mig erbjuda den andra hälften åt hr fredsdomaren. (Farta y