— Nyheter ha vi att meddela, hr instruktionsdomare, och många. Men man har ej funnit grefve de Tråmorels lik, och jag vågar tillochmed försäkrå att man ej skall finna det, af det enkla skälet att han ej blifvit dödad, att han ej, såsom man ett ögonblick förmodade, är offret utan mördaren. Vid denna förklaring som mycket prydligt framsades af polisagenten hoppade instruktionsdomaren till i sin fåtölj. — Men det är ju vansinne! utbrast han. Hr Lecoq tillåter sig aldrig att småle i närvaro af en domare. — Jag tror ej det, svarade han med köld. Jag är tillochmed öfvertygad om, att ifall hr instruktionsdomaren vill egna mig en halftimmas uppmärksamhet, skall jag ha äran bringa hr domaren till samma öfvertygelse som jag. En omärklig höjning på hr Dominis axlar undgick ej mannens från rue Jerusalem uppmärksamhet. — Hvad mer är, fortfor han, jag är viss på att hr instruktionsdomaren ej skall låta mig lemna detta kabinett utan att ha lemnat mig en fullmakt att arrestera denne samme grefve de Trmorel, som hr domaren nu tror vara död. — Må vara, svarade hr Domini, tala. Hr Lecoq började då framställa de fakta som sedan ransakningens början blifvit anmärkta såväl af honom som fredsdomaren. Han framställde dem, ej såsom han erfarit eller anat dem, utan i deras kronologiska ordning och så, att hvarje nytt förhållande visade sig såsom en naturlig följd af ett föregående.