Göteborgsposten – 28 juni 1870, sida 1

Polisagenten väntatle att få se hr Plantat hoppa till vid detta förslog; men han bedrog sig. Hr Plantat smålog sorgset, såg honom stadigt i ögonen och sade: — Ni är mycket slug, hr Lecoq, men jag är det tillräckligt för att behålla det sista ordet, hvaraf ni anat en stor del. Hr Lecoq rodnade under sin blonda fernissa. — Var öfvertygad, min herre... stammade han. — Jag är öfvertygad om, afbröt hr Plantat, att ni gerna skulle vilja veta hvilken källan är till mina underrättelser. Ni har för godt minne för att ej erinra er, att jag igår afton underrättade er om att denna uppsats var för er ensam och att jag, då jag meddelade den åt er, blott hade ett mål för ögonen: att underlätta våra undersökningar. Hvad vill ni att instruktionsdomaren skall göra med anteckningar som äro rent personliga, som ej ha nägon antentik karakter? Han funderade ett par sekunder, liksom om han velat söka ännu ett uttryck för sin tanke och tillade: — Jag har för stort förtroende för er, hr Lecoq, jag högaktar er för mycket för att ej på förhand vara viss om att ni ej skall tala om fullkomligt törtroliga dokumenter. Hvad ni har att säga skall uppgå emot allt hvad jag kunnat skrifva, nu då ni till stöd för era försäkringar har Robelots lik och den ansenliga summa som blifvit funnen i hans ego. Om hr Domini ändock skulle tveka att tro er, så vet ni att doktorn kan återfinna det gift som dödat Sauvresy ...