Göteborgsposten – 25 juni 1870, sida 2

tycka till hvad som helst genom att tala om det barn som hon kände darra i sitt sköte, som de tillsammans skulle uppfostra, som på detta sätt skulle ega en far! Hon utgjöt utan tvifvel bittra tårar, då hon tänkte på sin ifar, sin mor och sin unga syster; men han bevisåde henne att hennes föräldrar skulle lida mindre af underrättelsen om hennes död än genom att erfara hennes vanära. Och hon trodde honom. Hvad kunde hon göra? Tillhör ej den olyckliga flicka som blifvit förförd med kropp och själ sin förförare? Hvem skulle taga henne i försvar? Hon samtyckte till allt, hon flydde, hon skref af och lade på posten detta infama bref som hennes ilskare författat. : Doktorn var öfvertygad. Ä — Ja, mumlade han, ja, just sådana förförelsemedel bör han ha användt. — Men ett sådant dumhufvud han var, återtog polisagenten, som ej tänkte på att man ofelbart skulle lägga märke till det egendomliga sammanträffandet af mamsell Laurences sjelfmord med deu omständigheten att man ej kunde finna reda på hans lik! Ilan har sagt till sig sjelf så här: Man skall tro mig vara mördad liksom min hustru och sedan rättvisan fått sin brottsling, det vill säga Guespin, skall den ej fråga efter något vidare. — Ni kommer således tillbaka till denna idG? — Mer än någonsin. (Forts.)