Göteborgsposten – 25 juni 1870, sida 1

Kanhända är det hos honom en ren instinkt, snarlik den som drifver jagthunden på villebradets spår. Aldrig skulle man för öfrigt kunnat se på hans klara ögon, lugna ansigtsuttryck och lifliga rörelser att han varit på benen i tjugofyra timmar, att han varit uppe hela gårdagen och tillbragt natten med att i en ständig själsspänning lyssna till en uppskakande berättelse. Men hr Lecoq försäkrar att en god polisagent ej bör vara hungrig, törstig eiler sömnig, om han ej har tillfälle att äta, dricka eller sofva. Man anför på hans lätthet att uthärda umbäranden och mödor exempel, som skulle anses som osannolika eller åtminstone öfverdrifna. — Det är nu tydligt, fortfor han, att det är Laurence Courtois som gjort slut på grefve de Tremorels eviga obeslutsamhet. Hans passion för henne, ökad genom hindren, öfvergick slutligen till raseri. Och då den uslingen erfor sin älskarinnas tillstånd förlorade han besinningen, glömde all försigtighet och all måtta. Hun måste ha varit alldeles uttröttad vid ett straff, som för honom började ånyo hvarje morgon! Han har ansett sig förlorad, han har sett sin hustru färdig att öfverlemna sig sjelf för att få det nöjet öfverlemna honom. I förskräckelsen bestämde han sig för att begå mordet. Många af de omständigheter, som gjorde polisagenten viss på sin sak, hade undgått doktor Gendron. — Huru! utropade han öfverraskad, ni tyckes tro mamsell Laurence vara hans medbrottsling. — Nej, hr doktor, svarade polisagenten; himlen bevare mig derifrån! Mamsell Courtois har varit och är