Göteborgsposten – 23 juni 1870, sida 2

Frän Utlandet. Inom den franska pressen pågår en liflig agitation med anledning af S:t Gotthardsbanan. hvilken skall sammanbinda Italien och Tyskland. Men i stället för att debatten härom först artade sig till att förnämligast beröra blott sakens politiska sida, riktar den sig nu mera åt den kommersiela delen. Det är de ekonomiska intressena, som nu i Frankrike intaga främsta rummet. Under diskussionen inom lagstiftande församlingen i Måndags sade handelsministern, att sagda bana gjorde öppnandet af en ny handelsväg nödvändigt för Marseille. Egendomligt nog i.mehåller en i Brässel utkommande tidning Memorial politique en ganska märklig artikel, som härmed öfverensstämmer, och framhålles det deri bl. a., att Marseilles ställning är svårt hotad, i det transiton skall taga vägen öfver S:t Gotthard på grund af den utomordentligt höga franska jernvägstariffen. Triest, heter det, är den enda utvägen till Medelhatvet för Mellaneuropa. Till denna hamn söka de österrikiska, tyska, nordiska och nederländska varorna; Marseille har endast ett ofullständigt jernvägsnät att uppställa mot denna korkurrens och skall för alltid komma att bli öfverflygladt af sin medtäflare. Det finnes emellertid i Frankrike en kommersiel synpunkt, som ej tagits tillräckligt i öfvervägande, neml. den betydliga fördel, som man kan skörda af flodoch kanal-sarten. En vigtig dritkraft i handelsförbindelsen är besparingen i transportkostnaderna, äfven om den icke medför någon besparing i tid. En tunna varor kostar i jernvägsfrakt från Paris till Marseille 58 fres; men på en flodoch kanalväg skulle den blott medföra en transportkostnad af 18 fres, således 40 fres mindre. Visserligen kan man anlägga jernvägar i det oäadliga, hvaremot man icke så lätt kan göra en flod segelbar. Man kan likväl afven i detta fall komma naturen till hjelp. Frankrike eger en naturlig rikedomskälla i skeppsfarten på Rhonefloden, till hvilken flod alla de dalgångar stöta, som i sig rymma de franska vattenvägarne. Denna kommersiela punkt, som hittills ej tillbörligt påkallats, skall få en förhöjd betydelse, då det gäller att athjelpa de faror, som uppstå genom S:t Gotthards genomskärande. En ka naltörbindelse mellan Rhonefloden och Rhen skall draga alla de tyska Rheniänderna in i den franska transitohandeln. De billiga traktkostnaderna skola ditlocka varor från Norden och Holland och tillförsäkra Marseille en ställning, mot hvilken det ej skall bli lätt att kämpa. En sådan kanalväg skall, såsom en fransk publicist träffande sagt, blifva den naturliga förlängningen at Suezkanalen genom Frankrike?. Man kan således sluta till, att en kanal mellan Rhone och Rhen kommer att anläggas, hvilken skall ansenligt inverka på Frankrikes handelsförhällanden. Men ätven i ett annat afseende sträfvar man i Frankrike, för att kunna mota de preussiska ansträngningarne. Man vill nemligen med all makt ha utförda de föreslagna banorna öfver Simplon och Splägen, hvilka skola konkurrera med Gotthardsbanan. Äfven i Schweiz verkas ifrigt för Spligenbanan. Från Chur meddelas sålunda, att stora rådet i Graubinden beviljat till densamma ett understöd af 5 mill. fres, af hvilken summa kantonen skall utreda 4 mill. och de närmast intresserade dalgångarne 1 mill. En talare, abbe Bicher, framhöll särskilt sakens politiska sida, yttrande: Det tyska Nordsörbundot vill uppställa sina gränspålar på S:t Gotthard. Att förhindra detta genom utförandet af Spligenbanan, är en politisk handling till hela fäderneslandets bästa. Stora rådet i S:t Gallen har äfvenledes beviljat 4 mill. till Splägenbanan. Enligt hvad dagens telegram utvisar, ha emellertid Nordförbundet, Italien och Schweiz undertecknat en öfverenskommelse om banan, och biträder Nordförbundet den öfverenskommelse, som ingåtts mellan Italien och Schweiz och betryggar det senares fullständiga neutraitet.