ö Hr Plantat fann ej lämpligt att direkt besvara frågan. — vet ni, sade han, hvem den person var åt hvilken Sauvresy anförtrodde sakerna? — Ah! utropade polisagenten i det han slog sig för pannan, som om ett ljus plötsligt gått upp för honom, denne person var ni, hr fredsdomare. För sig sjelf tillade han: — Nu, min gubbe, börjar jag begripa hvar du fått dina underrättelser ifrån. — Ja, det var jag, återtog hr Plantat. Samma dag som giftermålet egde rum mellan Sauvresys enka och grefve Hector, begaf jag mig enligt min döende väns sista vilja till Valfeuillu och begärde få träffa hr och madame de Trmorel. Oaktadt de voro mycket upptagna, mottogo de mig genast i den lilla salongen i bottenvåningen, der den olycklige Sauvresy blef mördad. De voro båda mycket bleka och rysligt förvirrade. Helt visst anade de ändamålet med mitt besök; de anade det då de hörde mitt namn uppgifvas, då de mottogo mig. Efter att ha helsat dem båda, vände jag mig till Berthe, såsom föreskrifvet var i de minutiöst noggranna instruktioner som meddelats mig i skrifvelsen och i hvilka Sauvresys infernaliska förutseende framlyser. — Madame, säger jag till henne, jag har af er aflidne förste man fått i uppdrag att på er andra bröllopsdag till er öfverlemna något som han anförtrodde i mitt förvar. Hon tog paketet som innehöll buteljen och manumee RE 7;r3 LÖ)J