han lemnade henne värnlös mot den lågtänktaste och nedrigaste mans förförelsekonster. Polisagenten funderade. — Det finnes en omständighet, inföll han, som jag ej kan förklara. Huru kom det sig att dessa medbrottslingar, som afskydde hvarandra, som deras offers oförsonliga vilja fastkedjade vid hvarandra, ej skildes åt genom en vanlig öfverenskommelse dagen efter en förening som deras brott bragt till stånd? Den gamle fredsdomaren skakade på hufvudet. — Jag inser, svarade han, att jag ej lyckats göra Berthes karakter fullkomligt begriplig för er. Hector skulle med förtjusning antagit en skilsmessa, hans hustru kunde ej gå in derpå. Ahl Sauvresy kände henne väl. Hon visste sitt lifs lycka vara förspilld, rysliga samvetsqval plågade henne; hon behöfde ett offer, en varelse som skulle få umgälla hennes misstag och brott. Detta offer var Hector. Hon skulle ej ha släppt sitt rof för allt i verlden. — Ah! på min ära, anmärkte doktor Gendron, er Tråmorel är alltför klenmodig. Hvad hade han väl att frukta, sedan en gång Sauvresys manuskript var förstördt? — Hvem säger er att det blifvit förstördt? svarade den gamle fredsdomaren. Vid detta svar afbröt Lecoq sin promenad fram och tillbaka i rummet och gick att sätta sig midt emot hr Plantat. — Ha bevisen blifvit förstörda, eller ha de det icke? frågade han; för mig, för undersökningen beror allt derpå.