Göteborgsposten – 22 juni 1870, sida 2

Det fanns ingen annan utväg än att gifva efter. De närmade sig sängen och Sauvresy lade Berthes hand i Iectors. — Svären ni att lyda mig? frågode han. De skältde till i hvarje lem, då de höllo hvarandra i handen, de tycktes nära att svimma. Emellertid svarade de hörbart: — Vi svära det, Domestikerna hade dragit sig tillbaka, uppskakade af denna sorgliga scen och Berthe mumlade: — Oh! det är nedrigt, det är rysligt! — Nedrigt, ja, mumlade Sauvresy, men ej nedrigare än dina smekningar, Berthe, än dina handslag, Hector... ej rysligare än era planer ... era förhop ningar... Hans röst ötverg ick i ett rosslande. Snart började dön-kampen. For arliga konvulsioner skakade hans lemmar; ert ar gånger utro de han: — Jag Iryser, jag tryser Hau O sera Iskall och inge: ting kunde ale up :r 1 de Fort asl rar 2 buset. man trodde ej på ett så hastigt slut. Bomesukerni: kommo och gango förskräckta, hvisk ide till h ar umal Han dör, arma madame! Men snart opphorde koumulsiimerun. Han låg utsträckt på ryggen och andades så s agt, att man ett par ganger trodde allt vara slut. Straxt före klockan två fingo hans kinder plötsligt färg, han öfverfölls af en frosskakning. Han reste sig