Göteborgsposten – 22 juni 1870, sida 2

— Ah! han var slug, utbrast Lecoq, mycket slug. — Berthe, fortfor hr Plantat, kunde ej förlåta Hector att han ej tagit den revolver som räcktes honom och skjutit sig för pannan. Sauvresy hade äfven förutsett detta. Berthe föreställde sig att om hennes älskare blifvit död, skulle hennes man ha glömt allt. Häri bedrog hon sig. — Och allmänheten har aldrig fått veta något om detta hiskliga inbördeskrig? — Allmänheten har ingenting misstänkt. — Det är förundransvärdt! — Säg, hr Lecoq, att det knappt är tänkbart. Aldrig har nagon mera genomförd förställning egt rum. Fraga den ni först möter af Orcivals innevånare, och han skull svara er, liksom den hederlige Courtois denna morgon svarade instruktionsdomaren, att grefven och grefvinnan voro verkliga mönster för äkta makar, och att de tillbådo hvarandra. Jag har tillochmed sjelf blifvit narrad, jag som kände till det förflutna, som misstänkte det vill jag säga. Så hastigt hr Plantat än rättat sig, undgick missägningen ej hr Lecoq. — Är det verkligen blott en missägning? frågade han sig sjelf. Men den gamle fredsdomaren fortfor: — Grymma brottslingar ha blifvit straffade, man kan ej beklaga dem. Allt skulle således ha varit bra, om ej Sauvresy, hänförd af hatet och med blott en enda fix ide, hämnden, för ögonen, sjelf begått en oklokhet som jag nästan betraktar som ett brott. (Forts.)