Göteborgsposten – 22 juni 1870, sida 1

Sauvresys bleka ansigte. Han hade träffat rätt. Har kunde dö i fred och lugnad med afseende på hans hämnd Berthe skulle lefva. Domestikerna infunno sig, den ene efter den andre Nästan allesammans hade varit i Sauvresys tjenst sedan många år tillbaka och de älskade honom, ty han var en god husbonde. Då de sågo honom utsträckt på sin säng, maktlös och redan bärande dödens insegel på sitt anlete blefvo de rörda, de fällde tårar. Sauvresy, hvars krafter verkligen voro i det närmaste uttömda, började då tala till dem med knappt tydlig röst. Han hade velat tacka dem?, sade han, för deras tillgifvenhet för hans person och underrätta dem om att han i sitt testamente gifvit hvar och en af dem en liten förmögenhet. Derefter fortfor han med afseende på Berthe och Hector: — Ni, mina vänner, ha varit vittnen till den omvårdnad för hvilken jag verit föremål från denne ojemförlige väns och min tillbedda Berthes sida. Ni ha sett deras uppoffrande hängifvenhet. Ack! jag vet huru djupt de komma att sörja mig! Men om de vilja förljufva mina sista ögonblick och bereda mig en lycklig död, skola de gifva vika för den bön jag ställer till dem, de skola svära att efter min död gifta sig med hvarandra. Oh! mina högt älskade vänner, detta synes er grymt i närvarande ögonblick; men veten ni ej att tiden läker all mensklig sorg? Ni ären unga, lifvet har ännu mycken lycka att erbjuda er, Jeg besvär er, fogen er efter en döendes önskan,