Göteborgsposten – 22 juni 1870, sida 1

telse. Hon erinrade sig den tid då hon var allsmäktig, den tid då hennes blick var tillräcklig för att böja den mans vilja som afgudade henne. Hon knäföll framfor sängen. Aldrig hade hon varit så skön, så förförisk, så oemotståndlig. Hennes tårfyllda, sköna ögon bönföllo, hennes barm häfdes, hennes mun var halföppen, den passion för Sauvresy som så nyss blifvit tänd hänförde henne. — Clement, stammade hon, med en röst full af ömhet, min man, Clement! ... Han fästade på henne en hatfull blick. — Hvad vill du? Hon visste ej huru hon skulle börja, hon tvekade, hon darrade, hon blef förvirrad!... hon älskade! — Hector skulle ej kunna dö, sade hon, men jag ... — Huru! hvad vill du säga? tala. — Det är jag, olyckliga, som dödar dig; jag skall ej öfverlefva dig. En outsäglig ångest afspeglade sig i Sauvresys drag. Hon döda sig! Men då skulle det vara förbi med hans hämnd; hans död skulle då ej vara anuat än ett absurdt sjelfmord. Och han visste att mod ej skulle fattas Berthe i sista ögonblicket. Hon väntade, han öfvervägde. — Du är fri, svarade han slutligen, det skall bli ett sista offer åt din älskare. Då du är död skall Tremorel gifta sig med Laurence Courtois och inom ett år skall han ha glömt ända till minnet af vårt namn. Berthe reste sig, som om hon blifvit stungen af en orm. Hon såg Tremorel gift, lycklig !... Ett triumferande småleende upplyste, likt en solstråle,