Göteborgsposten – 21 juni 1870, sida 1

— Det är nu snart i två månader, återtog han som jag vetat sanningen. Allt är brutet hos mig, kropp och sjö Ah! hvad det kostat på mig att tiga, jag har varit nära att dö deraf. Men en tanke har uppehållit mig: jag ville hämnas. Jag hor endast tänkt på detta. Jag sökte ett straff, motsvarande förbrytelsen. Jag fann intet, nej, jag kunde ej finna något, innan ni fölle på den iden att förgifva mig. Den dag då jag anade att ni gåfvo mig gift, darrade jag af glädje, jig hade min hämnd gifven. En alltjemt växande förskräckelse hade bemäktigat sig Berthe såväl som Töemorel. — Usarföre önskade ni min död? fortfor Sauvresy. För att bli fria, för att gilta er? Nåväl! det är detsamma jag vill. Grefve de Tremorel skall bli madame Sauvresys andra man. — Aldrig! utropade Berthe, nej aldrig! — Aldrig! upprevade Hector som ett cko. — Så skall det dock bli, emedan jag vill det. Åh! jag har tagit mina försigtighetsmått, och ni skola ej undgå mig. Hör på: Så snart jag blef förvissad om att ni gåfvo mig gift, började jag skrifra allas vår historia mycket utförligt; jag har dag för dag, så att säga timma för timma, hållit en mycket noggrann journal öfver min förgiftning; jag har slutligen samlat ihop det gift ni gaf mig... Berthe gjorde en åtbörd som Sauvresy tog för ett tvifvel, ty han fortfor: — Jo, jag har hopsamlat det, och jag kan tillochmed säga er på hvad sätt. Hvarjo gång Berthe gaf mig en misstänkt dryck, behöll jag något deraf qvar i munnen