Göteborgsposten – 18 juni 1870, sida 2

son att hon, som är boende näst intill det ifrågavaraade huset, af en tillfällighet vaknat om natten och bemärkte då en stark rök intränga i sitt rum, hvarför hon skyndade ut på gatan, der hon varseblef att eld slog ut genom taket till Anderssons hus. Hon bultade derföre på dennes förstugudörr, men då ingen öppnade gick hon till Tångbergs lägenhet och väckte denne och hans dotter Serafia. Först en god stund derefter öppnades dörren till Anderssons lägenhet, sedan dock först arbetskarlen Johan Simonsson, som äfven anländt till stället, hotat att sparka upp dörren. Niklas Tångberg bekräftade äfven detta förhållande samt förklarade att han aldrig begagnat den lucka som fanns i hans lägenhet för att komma upp till vinden, emedan han ej haft någon stege att tillgå. Serafia Tångberg berättade ungefär detsamma som fadren, dock med det tillägg att hon någon gång emottagit kläder, som hon haft förvarade på vinden, genom luckan i deras lägenhet af någon person som varit uppe på vinden, men detta hade likväl icke skett på länge. Skomakaren Svante Andersson hade äfven bemärkt att eld uppkommit å vinden till klamparen Anderssons hus och skyndade derför dit upp samt biträdde med eldens släckning. Då han kom upp på vinden möttes han af värdens 17-årige son Johan Ysear, som tycktes vara missnöjd med att elden blef släckt och bl. a. yttrade; Hvad tusan skall här så mycket folk att göra. Ofvannämnde Johan Simonsson, som bor midt öfver vägen, väcktes genom utrop att elden var lös samt skyndade derföre ut och upp på vinden till det ifrågavarande huset, dit han sedan bar upp flera ambar vatten samt släckte elden med tillhjelp af skomakaren Andersson. Han förvånades ötver att Johan Oscar Andersson icke på något sätt sökte biträda med släckningen af elden. Johan Oscar Andersson, som äfven var närvarande vid förhöret, kunde icke nöjaktigt redogöra för sitt besynnerliga uppförande vid tillfället. Han förklarade att han icke sedan Påsk varit uppe på vinden samt att han, då han vid 11-tiden på Söndags aftonen kommit hem, gått till sängs samt först vaknade då han hörde bultningar på förstugudörren. Såsom ombud för Städernas allm. brandstodsbojag anmälde sig orgelnisten J. P. Lindell, som uppgaf att han gjort besigtning på huset och funnit att elden omöjligen kunnat uppkomma på annat sätt än genom anläggning, emedan den rasat så långt ifrån skorstenspipan att någon gnista från densamma, kvilken befunnits vara i godt skick, icke kunnat förorsaka antändningen. Poliskammaren förklarade att den hållna undersökningen f. n. icke kunde leda till någon vidare åtärd från dess sida utan skulle målet bero på vidare anmälan.