Göteborgsposten – 17 juni 1870, sida 2

— Ej ett steg närmare! Han hade trott att Tremorel skulle störta sig öfver honom och, då förgiftningen var upptäckt, strypa honom. Hector föll tillbaka som en klump i fåtöljen. Berthe var starkare. Hon försökte frigöra sig från den förfärans sinneslöhet, som bemäktigat sig henne. — Du är sämre, min Clement, sade hon, det är ännu en gång denna rysliga feber, som ingifver mig en sådan fruktan och som åter anfallit dig. Yrseln ... -— Yrar jag verkligen? afbröt han med förvånad min. — Ack! ja, min högtälskade, det är yrseln som skapar alla dessa rysliga visioner i ditt stackars sjuka hufvud. Han betraktade henne nyfiket. Han var verkligen bestört öfver denna djerfhet, som växte alltefter omständigheterna .. — Huru! det skulle vara vi som äro dig så dyrbara, dina vänner, jag, din ...? Hennes mans oförsonliga blick tvingade henne, ja tvingade henne att hejda sig, orden dogo på hennes läppar. — Nog med lögner, Berthe, återtog Sauvresy, de äro onödiga. Nej, jag har ej drömt, nej, jag har ej yrat. Giftet är blott alltför verkligt, och jag skulle kunna nämna det för dig utan att draga upp det ur din ficka. Hon ryggade förfärad tillbaka, som om hon sett sin mans hand utsträckt för att frånrycka henne den blå kristallflaskan. — Jag har anat och kännt igen det från första ögonblicket, ty ni ha valt ett af dessa gifter som visserligen ej lemna spår efter sig, men hvars kännetecken ej bedraga.