Göteborgsposten – 17 juni 1870, sida 1

sigtigt hade han vikit undan sängomhänget, och det var hans afmagrade arm som sträcktes mot henne, hans af hat och vrede brinnande blick som mötte hennes. Berthes anskri besvarades af ett annat. Tremorel hade sett allt, förstått allt, han var liksom tillintetgjord. Allt är upptäckt! Dessa tre ord stodo i eldbokstäfver för deras medvetande. Det blef ett ögonblick af outsäglig bestörtning, en minuts tystnad så djup att man kunde höra Hectors tioningar bulta. Sauvresy hade åter lagt sig. Han skrattade med ett hemskt och gällt skratt, som om det varit grinet af ett benrangel, hvars käkar och tandrader slagit emot hvarandra. Men Berthe tillhörde ej de varelser som ett enda slag, huru förfärligt det än må vara, kan nederslå. Hon darrade som ett asplöf, hennes ben ville knappt bära henne, men redan var hon betänkt på undanflykter. Hvad hade Sauvresy sett, eller hade han ens sett något? Hvad visste han? Och tillochmed om han sett den blå flaskan, så kunde den saken förklaras. Det kunde vara, det var säkert blott en slump, att hennes man vidrörde hennes axel just i det ögonblick då hon begick brottet. Alla dessa tankar korsade hennes sinne i en enda sekund. Derefter hade hon styrka att närma sig sin mans säng och säga med ett småleende, som visserligen var rysligt tvunget men dock ett smålsende: — Hvad du skrämde mig! . Han betraktade henne under en sekund, som förekom henne som e?t sekel, och svarade helt enkelt: