Göteborgsposten – 16 juni 1870, sida 2

— För sista gången, sade han, jag besvär er att afstå från denna rysliga, denna farliga plan. Ni ser väl att Sauvresy ingenting misstänker, att han alltjemt älskar er. Uttrycket i den unga qvinnans ansigte förändrades hastigt, hon blef tankfull. — Låtom oss ej mer tala om den saken, sade hon slutligen. Det kan hända att jag misstar mig, det är möjligt att han ej hyser några misstankar, det är tillochmed möjligt att, ifall han upptäckt något, han genom godhet hopppas återföra mig. Men, ser ni... Hon tystnade. Kanhända ville hon ej göra honom förskräckt. Han var det redan alltför mycket. Följande dag, då han tyckte sig ej kunna uthärda åsynen af den sjuke och dessutom var rädd att förråda sig, afreste han till Melun utan att säga något. Men han hade lemnat sin adress efter sig och kom, på ett enda ord af henne, fegt tillbaka. Hon hade skrifvit ett bref, affattadt i så obegripligt, löjligt oförsigtiga ordalag att håren reste sig på hans hufvud. Brefvet lydde nämligen så här: Älskade Hector! Kom, kom genast tillbaka. Jag tror att jag blir tokig i din frånvaro. Kom tillbaka, annars lägger jag i min feberaktiga oro mera gift i koppen än som är behöfigt. Din älskarinna, snart din hustru Berthe Sauvresy. Han låste in sig i sitt rum för att förstöra detta bref. Han var ej Ingn förrän det var helt och hållet npphrändt,