Göteborgsposten – 15 juni 1870, sida 2

— Stockholms mag:-strat har till brotimålsnotarie vid stadens rådstufvurätt utnämnt vice häradshöfd. F. Hjortsberg. från Utlandet. Inom Frankrikes lagstiftande kår tyckes ordningen nu omsider skola komma till utländska angelägenheterna. Början härtill skedde d. 9 d:s, i det att deputeraden Mony, just då presidenten Schneider ville förklara sammanträdet slutadt, underrättade denne om, att han tänkte ställa en förfrågan till regeringen om den öfverenskommelse, som träffats mellan Italien, Schweiz och Nordtyska Förbundet rörande anläggningen af en jernväg ötver St. Gotthard. Detta förslag har i Frankrike tilldragit sig stor uppmärksamhet, och den bekante politiske skriftställaren Henri Martin, hvars märkvärdiga arbete Ryssland och Europa äfven nyligen utkommit i svensk öfversättning och förtjenar den största uppmärksamhet, har i Siecle skrifvit en artikel om projektet. hvilket han anför bland de många betönkliga tecknen till, att Preussen nyser planer som hota Frankrikes säkerhet och maktställning. Henri Martin menade att lagstiftande kåren borde af regeringen begära en förklaring om, hvad hon gjort, för att värna om de franska intressena i anledning af förslaget om St. Gotthardsbanan, och denna uppmaning har pu töljts af den nämnde deputerade. Det är intressant att se, hvilken utomordentlig uppmärksamhet interpellationen väckte i församlingen, fastän den framkom i det ögonblick, då denna var i begrepp att skiljas åt. Alla de deputerade satte sig åter ned och gåfvo enstämmigt sitt bitall tillkänna, så att det var tydligt, att frågan hade satt den franska patriotismen i rörelse — säger en referent i ett bref till ÅIndependenec belge. Hertigen af Gramont, utrikesminister, gick åter tillbaka till sin plats, och allas blickar riktades på honom; men Schneider förklarade, att ministern för de allmänna arbetena icke var tillstädes. Jo, jo! ljöd det från alla håll, och denne minister (Plichon) reste sig nu, för att meddela, att han var villig att redan vid nästa sammanträde gifva de nödiga förklaringarne. Ollivier gick dock bort till honom, för att erinra honom om, att man vid nästa sammanträde skulle bestämma dagen för interpellationen. Referenten tillägger: Det skall bli svårt att hålla diskussionen utanför det politiska området; ty att kammaren kom så tort och starkt i rörelse genom att höra jernvägen öfver S:t Gotthard omtalas, det hade sin grund deri, att den erinrade sig följande yttrande i Bismarcks tal d. 24 Maj: Vi måste upprätta en strategisk linie mot den gemensamme fienden. Åsyftade Bismarck med denna strategiska linie S:t Gotthardsbanan och var det Frankrike han betecknade såsom den gemensamma fienden?? Det är härom, som kammaren är ifrig efter att få upplysning. Det kan ej och bör ej väcka någon undran, att Frankrikes representation, alldenstund landet är djupt intresseradt i den tillämnade jernbanan genom Mont Cånis, önskar att få full kunskap om en sådan politiskt och kommersielt rivaliserande bana, som den öfver S:t Gotthard. Men så tycker man ej i Tyskland, der man vill ha rätt att, ostörd af alla, göra hvad man lyster och behagar, och derför alltid vill se dåliga bevekelsegrunder för personers uppträdande, hvilka vilja ha äfven Tysklands angelägenheter på klar och redig fot. Så behagar t. ex. Köln. Zeit. i denna sak yttra: Det är icke osannolikt, att ingen annan döljer sig bakom hr Monys interpellation, än grefve Adrian de Lavalette, representanten för Simplon-banan. Nämnde herre, som ser sina medel dagligen sina ut och ätven i den aflägsnaste framtid ej mera kan skönja någon framgång för sitt förslag, ser skulden till detta missöde i det kraftiga deltagande, som Scaweiz, Baden, Italien och Nordtyska Förbundet agnat åt St. G0 thardsbanan. Han har redan en längre tid bemödat sig om att i de för honom tillgängliga pariserbladen bringa i gång en mer eller mindre krigiskt hållen propaganda mot det otranska Alpbaneförslaget, och Paris-Lyon-Medelhafsbanan, som genom St. Gotthard ser den indiska posten defsinitivt fränryckas sig, skall hafva deri understödt honom. Men regeringen är besluten att ej anse denna politiska sida af frågan, som man mödosamt söker att blåsa upp, föreligga. Hon skall derför afgilva den förklaring, att Gotthardsbanan ej är något annat, än ett kommersielt företag som öppnar nya banor för industrien. Garantien derför? Vi berättade häromdagen från Paris, att det ej varit studenter, som förolämpat Laboulaye på hans föreläsningar, utan några andra orosmakare, hvilka vi benämnde Frankrikes nyliberala, emedan de tycktes oss ha någun likhet med vissa barnskramlor och klingande bjellror, hvilka i alla länder, äfven vårt, föra den despotiska liberalismens spira: den som bjuder den radikalaste frihet åt alla som vilja tänka och handla efter dess anvisning, men ropar sitt: korsfäst! mot dem som våga invända: sakta i backarne, vi ha ej råd att köra sönder statsvagnen! Naturligtvis kunna vi ej mena hela nyliberala partiet, utan några dess Tinnerholmare. Emellertid har denna vår djerfva sammanställning verkat gräsliga på den ökände helsingborgske jakobinen, hvilken fått en skandalös eruption, som torde fö refallit hans stackars läsare mindre behaglig, A