Göteborgsposten – 15 juni 1870, sida 1

Det oroade honom ej att han skulle få vänta. Han visste sig vara tillräckligt älskad af Laurence för att vara säker på att hon skulle vänta på honom ett år, tre år, om det behöfdes. Red na utöfvade han ett välde på henne så mycket mer oinskränkt, som hon hvarken sökte bekämpa eller förjaga dessa tankar på Hector hvari hon angenämt invaggade sig, som genomträngde hela hennes varelse, uppfyllde hennes hjerta likaväl som hennes intelligens. I det Hector uppbjöd hela vidden ef sin reflexionsförmåga, sade han till sig sjelf att det kanhända tillochmed vore i hans kärleks intresse att hon handlade som hon handlade. Han sökte intala sig sjelf att han i sjelfva verket ej var brottslig. Från hvem hade idn kommit? Från henne. Hvem utförde den? Hon ensam. Man kunde ej förebrå honom något annat än en moralisk medbrottslighet, som dertill var ofrivillig, påtvingad, en medbrottslighet som på sätt och vis ålåg honom såsom sjelfförsvar. Ibland hade han dock bittra sjelfförebrålser. Han skulle kunnat fatta ett hastigt, våldsamt mord, ett knifeller dolkstyng. Men denna långsamma död, som hälldes i droppe för droppe, som försötmades af smekningar, beslöjades under kyssar, förekom honom rysligt vederstygglig. Han kände fruktan och afsky för Berthe, som för en giftig orm, ett vidunder. Om de någongång befunno sig ensamma och hon omfamnade honom, darrade han från hufvud till fot. Hon var så lugn, så naturlig; hennes röst hade alltjemt samma ljufva, smekande tonfall. Utan att ens afbryta samtalet stack hon sin hårnål i den blå flaskan, och