Göteborgsposten – 15 juni 1870, sida 1

sin vilja, men under det hon trampade honom under fötterna och han begärde nåd, flög hans tanke i frihet bort till mairens i Orcival förtjusande, blomdoftande salong. Hector tycktes ha rullat till botten af bråddjupet, men redan hade han glömt huru han slagit sig i fallet och tänkte blott på befrielsens stund. En liten svag ljusstråle upplyste hans förtviflans mörker, tröstade honom, lifvade honom, gjorde det närvarande lätt att bära för honom. Han sade för sig sjelf att Berthe ej kunde tänka på att gifta sig med honom dagen efter sin mans död. Månader skulle förgå, ett helt år och sedan skulle han ännu kunna vinna tid. Slutligen skulle han en dag göra sin vilja gällande. Hvad skulle hon säga? Skulle hon omtala brottet? Skulle hon kompromettera honom som sin medbrottsling? Hvem skulle tro henne? Huru skulle hon kunna bevisa att han, då han älskade och gifte sig med en annan qvinna, hade intresse af Sauvresys död? Man dödar ej en menniska, en vän, för sitt nöjes skull. Hon befann sig i sjelfva verket, enligt hans förmenande, i en af dessa kriser som hvarken medgifva fri vilja eller fritt bruk af förståndet. Senare skulle hon tänka sig före, och då skulle hon hejdas genom blotta möjligheten af faror, om hvilka ej ens vissheten för närvarande skrämde henne. Han ville ej ha henne till hustru för något pris, nej aldrig. Han skulle ha afskytt henne om hxn egt millioner, han hatade henne fattig, ruinerad, inskränkt till sina egna tillgångar. Och hon kunde bli ruinerad, hon borde bli det, om man antoge att Sauvresy visste allt.