Göteborgsposten – 14 juni 1870, sida 2

utan att bry sig om hans vilja. Och dock kunde han, vågade han ingenting säga! — Man får ha tålamod, rådde han, vänta... — Vänta, på hvad? återtog hon häftigt, på hans död? — Tala ej på det sättet, sade han. — Hvarföre det? x Berthe nalkades honom och sade med dof röst: — Han har ej åtta dagar qvar att lefva och se här... Hon tog upp ur sin ficka och visade honom en liten flaska af blått glas. — Se här hvad som försäkrar mig om att jag ej misstar mig. -— Gift, stammade han, bestört öfver så mycken nedrighet, gift! — Ja gift. — Ni har väl ej begagnat er deraf? Hon fäste på honom sin fasta blick, denna blick som kufvade hans vilja, och svarade: — Jo, jag har begagnat mig deraf. Grefve de Tremorel var visserligen en farlig man, utan grundsatser, utan samvete, som ej ryggade tillbaka för någon nedrighet då det gällde att tillfredsställa hans passioner; men detta rysliga brott väckte den återstod af heder som ännu fanns inom honom. — Nåväl! utbrast han, ni skall ej begagna er deraf i vidare, Han närmade sig dörren ; hon hejdade honom. — Tänk väl efter innan ni företager något, sade hon med orubbligt lugn. Ni är min älskare, jag kan förete l