Göteborgsposten – 14 juni 1870, sida 2

Hon brast ut i ett gapskratt som kom honom att rysa. — Det hade varit bättre, återtog hon med ett förkrossande förakt, om ni gjort era reflexioner den dag då ni stal den väns hustru som räddat ert lif. Tror ni att detta brott var mindre? Ni visste lika väl som jag huru högt min man älskade mig; ni visste lika väl som jag, att om han kunnat vilja mellan att dö och att förlora mig på detta sitt, skulle han ej tvekat i valet. — Men han vet ingenting, stammade Hector, han misstänker ingenting. — Ni bedrar er, Sauvresy vet allt. — Det är omöjligt. — Allt, säger jag er, och det sedan den dag då han återkom så sent från jagten. Kommer ni ihåg att då jag såg hans blick sade jag: Hector, min man misstänker något! Ni höjde på axlarne. Kommer ni ihåg spåren i vestibulen den qväll då jag var hos er i ert rum? Han hade spionerat på oss. Vill ni ha ett ännu starkare, ännu starkare, ännu mera afgörande bevis? Betrakta detta bref, som jag faun hopskrynklsåt och vått i en af hans fickor. Under det hon talade höll hon framför hans ögon det miss Jenny Fancy fråuryckta brefvet, och ban igenkände det fullkomligt. — Det är ödet, sade han, syubart slagen; men vi kunna bryta, Berthe, jag kan afiägsna mig. — Det är för sent. Tro mig, Hector, det är vårt lif som vi i dag försvara. Ah! ni känner ej Clement. Ni anar ej hvilket raseri som kan finnas hos en man sådan som han, då han märker att man skamligt missbrukat