Göteborgsposten – 14 juni 1870, sida 1

fällen kallade han till sig notarier och advokater och inneslöt sig hela dagar med dem. Vidare mottog han under föreränning att ban behöfde förströelse alla Orcivals i innevånare som kommo för att helsa på honom, och då i , det händelsevis ej fanus någon besökande, dröjde han ej att skicka efter någon, försäkrande att då han var ensam kände han lidandet i dubbelt mått. Om hvad han förchade nämnde han ej ett ord, och Berthe som var inskränkt till gissningar, förtärdes af oro. Ofta, då en affärsman hela timmar varit instängd med hennes man, väntade hon på honom då han gick ut och görande sig så älskvärd, så förförisk som möjligt, uppbjöd hon hela sin slughet för att få några upplysningar. Men ingen af dem till hvilka hon vände sig kunde eller ville tillfredsställa hennes nyåkenhet. De gäfvo alla obestämda svar, vare sig att Sauvresy anbefallt dem tystlåtenhet, eller att de i verkligheten ingenting hade att säga. Ingen hörde för öfrigt Sauvresy beklaga sig. Hans samtal rörde sig vanligtvis omkring Berthe och Hector. Han ville att alla menniskor skulle erfara deras sjelfuppoffrande hängifvenhet. Han kallade dem sina skyddsenglar, välsignande himlen som gifvit honom en sådan hustru och en sådan vän. Med allt detta var hans tillstånd så allvarsamt att den optimistiske Tremorel började förtvifla. Han var lifiigt orolig. Hurudan skulle hana ställning väl bli genom hans väns död? Berthe blifven enka, skulle vara oförsonlig; hon skulle ha frihet att våga allt, och hvad skulle hon ej våga? Han gaf sig sjelf det löftet att