Göteborgsposten – 13 juni 1870, sida 1

Man försvarar ej den brottsliga hustrun, man anfaller hennes man, det är beqvämare. Och hvilken tillfredsställelse skulle han vinna? Berthe och Tremorel skulle bli dömda till ett års, aderton månaders eller på sin höjd två års fängelse. Att döda de brottslige syntes honom enklare; men ändock! Han skulle träda in, afskjuta en revolver på dem, de skulle ej ha tid att tänka, deras qval skulle ej räcka en minut, och sedan? Sedan måste ban underkasta sig en ransakning, föravara sig, taga de mildrande omständigheterna i lagstiftningen i anspråk, riskera ett straff. Hvad beträffar den utvägen att jaga bort hustrun, var det ju att helt beskedligt öfverlemna henne åt Hector. Han hade skäl antaga att de tillbådo hvarandra, och han tyckte sig se dem lemna Valfeuillu hand i hand, lyckliga, skämtande, begabbande honom, den lättrogne narren! Intet af dessa vanliga sätt att hämnas kunde tillfredsställa honom. Han ville uttänka något nytt, sällsamt, utomordentligt straff, motsvarande förolämpningen, motsvarande hans qval. Han började draga sig till minnes alla de hemska berättelser han läst, sökande i dem ett straff som kunde vara tillämpligt under dessa omständigheter. En enda sak kunde kullstörta hans hämndplaner, nemligen brefvet som han ryckt från Jenny Fancy. Hvart hade det tagit vägen? Hade han tappat det i skogen vid Mauprevoir? Han hade sökt det öfverallt, men ej återfunnit det. Han vande sig för öfrigt vid förställning, finnande en grym njutning i det tvång han ålade sig. Han hade förstått antaga ett ansigtsuttryck som ej lät ana de tankar