gen skall den borgerliga makten i de olika katolska staterna kunna nöja sig med att i deras midt sålunda en prestmakt uppväxer, hvilken slaviskt följer en mot hela den moderna bildningen och närvarande borgerliga samhällsordningen öppet fientlig vilja, den der från sitt näste i Rom utspinner jesuitismens fina intrigtrådar, för att i dem snärja folken och qvarhålla dem vid den grad af okunnig het, som gör dem till lätt åtkomliga offer för prestväldet. Den borgerliga makten, d. v. s. regeringarne måste derför, om de icke vilja se hela den allmänna utvecklingen rubbas och folken kastas tillbaka i ett ohyggligt råhetstillstånd med ständigt återkommande blodiga strider och oroligheter, göra slut på detta påfvedöme, som i sjeliva verket hotar i så betänklig grad friheten och upplysningen. Detta har man äfven insett i några af de katolska länderna. Det bekräftar sig, att Ollivier, medan han interimistiskt innehade den transka utrikesporttöljen, affärdat en note af det innehåll, som Augsb. allz. Zeit. redan meddelat, neml. att Frankrike, som med beklagande sett sina föreställningar i Rom vara fruktlösa, skall undandraga påfvedomet sitt skydd och ötverlemna det åt sig sjelft. Den nya utrikesministern hertig de Gramont har nu meddelat franska sändebudet i Rom, Marquis de Banneville, instruktioner i öfverensstämmelse härmed. Det nästa steget blir, att regeringen stryker ur budgeten anslagen till den romersk-katolska kyrkan och öfverlemnar åt församlingarne att sjelfva utse sina själasörjare, aflöna dem och vårda sina kyrkliga angelägenheter, sålunda särskiljande kyrkan från staten. Men samtidigt härmed skall man för framtida säkerhets skull äfven skilja skolan från kyrkan, för att göra folkundervisningen fri från detta presterliga inflytande, hvars förderfliga verkningar man nu kan skönja. Det är otvifvelaktigt, att händelserna skola få denna utvecklig ocn att dermed äfven ett godt handtag skall blitva gifvet åt de pågående strätvandena efter en reformation af den katolska kyrkan. Antagligt är äfven, att flera at de biskopar, som äro emot påfvens otelbarhet, icke skola låta sig godvilligt bortköras, utan vädja till sina regeringar och folk, hvarigenom äfven kyrkans splittring skall påskyndas. Då emellertid franska trupperna hemkallas från Kyrkostaten, skall helt visst denna hotas af en verldslig revolution, mot hvilken påfven ej skall kunna skydda sig annorledes, än genom att kasta sig i konungariket Italiens armar, och dermed skall det verldsliga påtvedömet äfven vara förbi. Af stigande intresse bli sålunda de händelser, som nu förberedas på den italienska halfön och hvilka kanske skola låta oss bevittna fallet af ett välde, som alltför länge beherrskat millioner och gjort religionen till maktlystnadens kammarjungfru. Från Rom meddelas också i ett bref till Augsb. allg. Zeit. töljande: Man säger här till de tyska oppositions biskoparne: Hvarför hafven j så många skolor och inbillen eder, att alla böra kunna läsa? Tagen till mönster oss, hvarest ibland tio knappast en kan läsa och en hvar derför så mycket heldre tror på den ofelbara lefvande boken påfven. Om äfven verkligen tusende skulle bli otrogna, så är det ej värdt att tala om i jemförelse med det ofelbart blifna påtvedömets lysande triumf och den oskattbara vinsten, att det hädanefter ej mera skall gifvas någon strid, någon ovisshet inom kyrkan! Hvad angår de flestas sorglöshet här, så tror jag mig verkligen mången gång befinna mig i året 1517. De åsigter om främmande länder och kyrkor, som här råda, äro desamma, som Moligres Sganarelle yttrar om läkare och sjuka: Vi begå aldrig några misstag, och det är alltid den sjukes eget fel, om han dör. Tesorieren eller finansministern har låtit meddela biskoparne de påfliga finansernas dåliga ställning: ett stående deficit om 30 mill. fres och dertill en sig ständigt minskande S:t Peterspenning! Här måste nya hjelpkällor och tillskott beslutas, och i Rom anser man från gammalt den största möjliga utsträckning af den kyrkliga centralisationen och den påfliga maktens uppskrufvande till den fullständiga ste absolutism vara den verksammaste finanskällan. Nan tror här allmänt, att ofelbarhetsdogmen skall visa sig mycket inkomstbringande och med magnetisk kraft draga pen ningsummor till Rom. Med ofelbarheten skall ju påfven de jure bli högste herren och herrskaren öfver alla kristna länder och deras hjelpkällor. I Frankrike har ministeren Ollivier nu lidit sitt första verkliga nederlag, hvilket redan bragt i dagen en mängd nya ministerlistor, de der dock äro för tidiga. Detta nederlag visar tydligt, buru illa det var, att icke den nya ministeren genast fick genomdrifva