Göteborgsposten – 10 juni 1870, sida 2

andra promenader än i vagn. Men efter några dagar trodde hon sig vid närmare granskning upptäcka en viss inre tillfredsställelse hos honom, som han bemödade sig dölja under trötthetens mask. Hon började hysa misstankar, och misstankarne tilltogo för hvarje ny utflykt. Hvart red han? Sannolikt till Laurence, som hon fruktade och afskydde. Hennes svartsjuka aningar bedrogo henne ej, det fick hon snart erfara. En afton kom Hector tillbaka, bärande i sitt knapphäl en ljungblomma som Laurence sjelf satt dit och som han glömt att borttaga. Berthe tog denna blomma, betraktade den, luktade på den, tvingande sig att småle under det hon led svartsjukans grymmaste qval. — En förtjusande varietet af ljungblomma, sade hon. — Så tyckte äfven jag, svarade Hector i likgiltig ton, ehuru jag ej förstår mig mycket derpå. — Är det indiskret att fråga hvem som gifvit er.den ? — Ingalunda. Det är en present af vår käre fredsdomare, hr Plantat. Hela Orcival visste fullkomligt att fredsdomaren, denne gamle entusiastiske blomstervän, aldrig gifvit en blomma åt hvem det vara månde, utom åt mamsell Courtois. Det var en illa vald nödlögn och Berthe lät ej narra sig deraf. Hon gjorde dock ingen anmärkning och återgaf blomman till Trömorel i det hon gaf sig sjelf det löftet att hon skulle öfverraska honom och det på ett sätt, att det skulle vara omöjligt för honom att neka. Tillfället lät ej länge vänta på sig. Följande dag, ungefär en halftimma efter det grefven satt sig i sadeln, öfverlemnade hon sin man i betjeningens vård, kastade en