Göteborgsposten – 9 juni 1870, sida 1

denna vägsträcka. Han var förkrossad, tillintetgjord, han kände sig stel af köld ända intill benmergen. Men då han återinträdde i Valfeuillu, hade han lyckats återtaga sin vanliga glädtiga min som så väl uttryckte hans fullkomliga tillit. Så snart han inträdde skyndade Berthe som vanligt emot honom för att onifamna honom. — Kom mig ej nira, sade han till henne med sin jovialiska röst, jag är cr alldeles genomvåt. — Du är verkligen i ett ömkligt tillstånd, sade Hector. — Hvilken oförsigtighet! utbrast Berthe i förebrående ton. — Det är sannt; jag har envisats alldeles för ingenting. — Ja, hvad var det jag sade? — Du hade rätt. Man hade väntat på honom, men trots sin ed kunde han ej förmå sig att sätta sig vid bordet mellan denne man och deuna qvinn:, dessa haus båda grymma fiender. Han förklarade att han blifvit kall och kände sig illamående samt gick och lade sig. Förgäfves yrkade Berthe att han åtminstone skulle dricka ett glas varm buljong och ett glas Bordeaux. — Allvarsamt sagdt, svarade han, jag befinner mig Då Sauvresy lemnat rummet yttrade Berthe: — Märkte ni något, Hector? — Hvad då? — Min man var högst ovanlig,